7 juni 2011

Äventyr

Mitt största äventyr är nog när vi var i Peru och red några dagar på Anderna, upp till 5200 meters höjd. Redan själva ridningen var ett äventyr eftersom jag inte kan rida. Vi tränade en gång här hemma på Islandshästar så jag visste hur man fick igång och stopp på kusarna ... Fast på Anderna hade hästarna hemmagjorda sadlar, stigbyglar gjorda av gamla bildäck och bara ett rep till töm. Jag såg noga till att jag hade repet på bergsidan så jag alltid kunde styra hästen åt det hållet om den satte av mot stupet. Vi var bara fem i vårt sällskap, och guide, två kockar och hästskötarna som också transporterade våra tält och maten.

Det var mäktigt att vara i denna storslagna natur, dagarna var soliga och varma och nätterna iskalla med Vintergatan lysande alldeles ovanför huvuden, kändes det. Det var dock inte så skönt att krypa ur den varma sovsäcken på natten - ja, magarna var ju inte helt i trim - det var så kallt att vattnet var genomfryset i flaska på morgonen.

Sista dagen blev en av hästarna biten av en giftig spindel och dog, så då gick vi istället eftersom hästarna inte räckte till alla. Och när vi hade klarat av denna del av äventyret, väntade nästa: Inkaleden.

Naturen där kändes som tagen från Indiana Jones-filmer och dagarna över Anderna och Inkaleden till Machu Picchu visade oss både glaciärer och subtropisk klimat. På Inkaleden var det fler än vi som vandrade men under dagen spred sig den ringlande kön från campingplatsen och man kunde vandra alldeles själv. Och Machu Picchu var värt besväret!

Fler äventyr kan du se hos Tisdagstemat.

8 kommentarer:

  1. Så intressant att läsa om din resa till Machu Picchu...det är sådana resor man SKA göra så länge man har hälsan....och förståndet i behåll...tänk va mycket att sitta å minnas med sin andra hälft...
    Vi ångrar att vi inte gjorde sådana resor innan vi blev sjuka...
    Men vi har ju ett rikt liv ändå...och man ska inte tänka på vad man inte gjort och kan...utan på det man gjort och kan...
    och idag ska Rantafar röka sikarna...vi är rätt mör i storkropparna idag så det blir en lugn dag...

    Tjingeling...

    SvaraRadera
  2. Åh, jag vill också uppleva din resa!
    Har ju hört dig berätta om resan tidigare och det är lika intressant varje gång. Och detta med hästen.

    Kram på dig och vi ses nästa vecka, om vi inte ses på stan av en händelse innan dess!

    SvaraRadera
  3. Vilket fantastiskt äventyr, det måste ha varit mäktigt att få se det. Fina bilder.

    SvaraRadera
  4. Där kan man prata om äventyr. vilken upplevelses!!
    Härligt att läsa ditt inlägg, att få vara med på ett hörn av äventyret. Ha dé!

    SvaraRadera
  5. Gud så spännade.
    Vilken tur att du inte blev stucken. Fy farao så hemskt. Stackars häst.Vilka strapatser det måste ha varit.Du är allt en liten tuffing du.
    Härlig berättelse.
    Hoppas det kommer mer.
    Kramizzzzz

    SvaraRadera
  6. Det här låter som ett underbart och spännande äventyr. Måste har varit en fantastisk upplevelse. Fast hemskt med hästen som dog. Tur dock att det inte var en människa som blev biten.

    SvaraRadera
  7. Machu Picchu är nog värt att se !!!!!

    SvaraRadera
  8. oj, det där låter som en alldeles otrolig resa! ett riktigt äventyr! hoppas nån gång ha möjlighet att göra något liknande, men den takt som mitt skitvirke till kropp förfaller i så lär de bli vid en dröm! härligt att genom bloggvänner kunna följa med till världens alla hörn dock!
    tack för det!
    ha ett skönt veckoslut
    susanne

    SvaraRadera